måndag 20 november 2017

Kopplingen utbrändhet och endokrina systemet - binjurar, sköldkörtel och äggstockar


Vår kosthållning är som bekant upphov till mängder av rubbningar och sjukdomar. Det som är huvudorsaken är gluten från hybridiserat spannmål och kommersiellt mejeri som blivit ohälsosamt genom de processer mjölken utsätts för. Till detta i kan vi lägga socker, tillsatser och andra skadliga ämnen vi får i oss via kosten som ytterligare strör salt i såren.

Detta påverkar hela kroppen och mängder av sjukdomar och besvär uppkommer, men jag tror de flesta är medvetna om problemet då debatten i samhället om kostens betydelse blivit allt mer påtaglig de sista 5 åren.

Det jag ska ta upp i detta inlägg är påverkan på det endokrina systemet och vilka verkningar detta kan få och specifikt för kvinnor.

Jag har varit i kontakt med den amerikanske läkaren Michael Lam som forskat på området endokrina besvär och även skrivit flera böcker och avhandlingar i ämnet och fått löfte att återge bitar av hans forskning på området som här är översatt till svenska.

Det endokrina systemet består av åtta olika körtlar som sitter strategiskt placerade i kroppen. Tre av de viktigaste körtlarna för kvinnor är äggstockarna, binjurarna och sköldkörteln.


Binjurarna, sköldkörteln och äggstockarna styrs via varsin axel: HPA-, HPT- och HPO-axeln (H står för hypotalamus, P för hypofysen och A, T och O för respektive slutorgan – binjurar, sköldkörtel och äggstockar). Hypotalamus signalerar till hypofysen som i sin tur talar om för slutorganen att tillverka hormoner som påverkar resten av kroppen. Slutorganen ingår även hormonellt i andra organsystem via olika nätverk och axlar. 

Ett sådant hormonsystem kopplar samman äggstockarna, binjurarna och sköldkörteln till den så kallade OAT-axeln. Det som händer i ett organ kommer därför att ha en fysiologisk, klinisk eller subklinisk effekt på den här axelns övriga organ, vilket innebär att de tre organen är hormonellt beroende av varandra för optimal funktion.

Om binjurarna är svaga störs därför ofta även sköldkörtelns funktion, och menstruationscykeln kan bli oregelbunden. På samma sätt kan en underaktiv sköldkörtel försämra funktionen hos binjurarna. Hormonella obalanser i äggstockarna, t.ex. östrogendominans (d.v.s. för högt östrogen i förhållande till progesteron), förvärrar ofta befintlig subklinisk hypotyreos.




Obalans i OAT-axeln

Obalanser i OAT-axeln kan ge mängder av hälsoproblem som är irriterande i sin mildaste form och invalidiserande som värst. De vanligaste besvären vid OAT-obalans ger symtom som visar på samtidig underfunktion i två eller alla tre organen. Östrogendominans och underfunktion i sköldkörtel och binjurar är ett vanligt scenario. 

Symtomen kan vara sömnbesvär, trötthet eller kronisk trötthet, ledvärk, träningsintolerans, hjärndimma, sockerintolerans, diabetes, torr hud, frusenhet, låg ämnesomsättning, oförmåga till viktnedgång, PMS, endometrios, oregelbunden menscykel, bröstcystor, oro/ångest, depression och övervikt, speciellt kring midjan.

Kvinnor som har opererat bort äggstockarna kan ändå ha obalans i OAT-axeln på grund av östrogenobalans eftersom det inte bara är äggstockarna som tillverkar östrogen. Det produceras även i binjurarna och i fettvävnad.

OAT-obalans innebär en hormonell obalans som kan vara både klinisk och subklinisk, men som ännu inte erkänns inom den konventionella medicinen. Eftersom den kliniska bilden innefattar flera endokrina systemobalanser finns det inga prover som kan isolera och identifiera det exakta orsaksstället. Det råder alltså ett skriande behov av forskning på det här området.

Den aktuella förståelsen av detta tillstånd kommer därför huvudsakligen från klinisk erfarenhet och olika fallstudier. Därmed måste obalanser i OAT-axeln i nuläget ses som ett kliniskt tillstånd, inte som ett sjukdomstillstånd, som bara ska övervägas när konventionella endokrina, diagnostiska och terapeutiska metoder inte ger önskat resultat och när konventionella utredningar och prover inte är tillräckligt.

Eftersom symtomen är så många, överlappande och olikartade, är det lätt att även en läkare med mer holistiskt synsätt blir överväldigad.  

Det finns en motsvarighet till OTA-obalans hos män som leder till minskad könsdrift och lågt testosteron. Låga nivåer av manligt könshormon påverkar också sköldkörtelns och binjurarnas funktioner.

Östrogendominans och OAT-axeln

Östrogendominans kan öka sköldkörtelbindande proteiner i blodomloppet. Därför kan sköldkörtelblodprover uppvisa normala värden samtidigt som det kan råda brist på sköldkörtelhormon i vävnaderna, vilket leder till subklinisk eller klinisk hypotyreos.

När östrogennivån är hög har binjurebarken svårare att svara på signaler från hjärnan om ökad kortisolproduktion. Östrogen försämrar även binjurefunktionen genom att störa utsöndringen av kortisol från binjurebarken. Hög östrogennivå kan leda till en motsvarande ökning av kortisolbindande globulin som cirkulerar i blodomloppet där det binder till fritt kortisol så att detta inaktiveras.


Passage genom cellmembranen

Alltså kan en kvinna med östrogendominans ha tillräckligt med totalkortisol i blodet medan hennes fria, tillgängliga kortisolnivå är låg. Eftersom enbart fritt, obundet kortisol kan passera genom cellmembranen och aktivera receptorer inuti cellerna, avtrubbas kortisolets effekt på cellnivå.

Och precis som östrogendominans kan bidra till binjureinsufficiens, kan binjureinsufficiens bidra till östrogendominans. Kortisol tillverkas i binjurebarken av progesteron. Om binjurarna är svaga tenderar kortisolet att vinna över progesteronet, vilket kan ge låg progesteronnivå och därmed relativ östrogendominans.

En ogynnsam feedbackslinga skapas som bildar en ond cirkel. För mycket östrogen i förhållande till progesteron påverkar både sköldkörtelns och binjurarnas funktion, och trötta binjurar och sköldkörtel kan förvärra östrogendominansen.



Binjurarna sviktar först 

Binjurarnas funktioner brukar vara de första endokrina funktionerna som sviktar när kroppens normala kompensatoriska respons överväldigas av stress. Tyvärr erkänns detta sällan som ett patologiskt tillstånd. Accepterade sociala kompen-satoriska åtgärder, t.ex. kaffeintag, maskerar ofta de underliggande problemen när binjurarna lägger in överväxeln för att klara de tidiga tecknen på binjuretrötthet.


Nästa endokrina körtel som påverkas är den insulinproducerande delen av bukspottkörteln (insulin bildas i betaceller som finns i de Langerhanska öarna i bukspottskörteln). Kroppens blodsockernivåer råkar i obalans och kompenseras tillfälligt genom sug efter läsk och energidrycker, godis och fikabröd.

Efter bukspottkörteln kommer sköldkörteln. Trötthet, tröghet, frusenhet och viktuppgång är vanliga förstasymtom som leder patienten till vårdcentralen där hypotyreos ofta diagnostiseras och behandlas rutinmässigt med syntetiskt sköldkörtelhormon. Trots detta kvarstår symtomen över tid hos mer än 70 procent av patienterna som får sköldkörtelmedicin.

Efter sköldkörteln uppstår oftast onormal funktion i äggstockarna där östrogendominans är en vanlig följd. Symtomen innefattar då PMS, endometrios, bröstknölar och oregelbunden menscykel. Hormonersättning kan fungera kortsiktigt, men om inte binjurarna kollas upp och behandlas vid behov, kommer patientens respons att avta på sikt.

Slutligen påverkas även bisköldkörtlarna, tallkottkörteln, autonoma nervsystemet samt hypotalamus. När det har gått så långt är OAT-axeln i stark obalans. 

Binjuretröttheten upptäcks ofta sist, trots att den uppstår först. Dessutom övervägs bara behandling när funktionen är starkt nedsatt, med samtidiga allvarliga störningar i äggstocks- och sköldkörtelfunktion. Och om binjureinsufficiens till slut upptäcks, läggs sällan tillräcklig vikt vid samtidiga obalanser i äggstockar och sköldkörtel. 

Nyckeln till att åtgärda OAT-obalansen återfinns hos binjurarna, eftersom det är här som kortisolet tillverkas. Vid binjuretrötthet uppstår obalans i kortisolproduktionen som ofta leder till multipel organresistens som kan innefatta både sköldkörtel och äggstockar.


Faktum är att binjuretrötthet är en vanlig men ofta förbisedd orsak till sekundär klinisk eller subklinisk hypotyreos. Det klassiska scenariot är att patienten klagar hos läkare på stark trötthet, torr hud, viktökning, låg kroppstemperatur och sömnproblem.


Sköldkörtelproverna visar antingen normalt eller högt TSH, normalt eller lågt T3 och fritt T3, normalt eller lågt T4 och fritt T4. Patienten brukar då behandlas med sköldkörtelhormonersättning. En tillfällig förbättring är att vänta, men avtar efter ett tag och symtomen kvarstår.

Ibland skrivs för höga doser sköldkörtelmedicin ut för att normalisera till synes suboptimala blodnivåer. Kroppen sätts på överväxel så att den basala ämnesomsättningen höjs. I det här läget kan en befintlig, tidigare dold binjuresvaghet plötsligt visa sig som förvärras till binjureinsufficiens. Antidepressiva läkemedel skrivs ofta ut som en lösning för att kontrollera de nya symtomen eftersom läkaren nu har slut på alternativ. Inte sällan förvärrar detta OAT-obalansen.

Det är viktigt att förstå att optimal binjurefunktionen spelar en huvudroll i den här obalansen. När binjurarnas aktivitet försvagas, uppstår kortisolinducerad resistens hos så gott som alla övriga hormonreglerade organ inklusive äggstockar, sköldkörtel och bukspottkörtel. Få hormoner – t.ex. insulin, progesteron, östrogen och testosteron – har möjlighet att arbeta på optimal nivå när binjuretrötthet föreligger.

Den normala negativa feedbackslingan via hypotalamus och hypofysen kan trubbas av och bindande transporthormoner i blod kan störas. Varje hormons förmåga att reglera och anpassa sitt målorgan för att uppnå homeostas försämras därför ofta.

Symtom

Vanliga symtom är instabilt blodtryck och blodsocker, bipolära tillstånd och oro/ångest som kommer och går, okontrollerbara reaktiva adrenalinrusher, ”hjärndimma”, långsammare ämnesomsättning och oregelbundna menstruationer.

Eftersom läkare saknar klinisk utbildning gällande binjuretrötthet, behandlar de bara symtomen på svag sköldkörtel och svaga äggstockar. I ett tidigt skede av binjuretrötthet är kortisolutsöndringen hög eftersom kroppen försöker att neutralisera det konstanta stresspåslaget.

Men när för mycket kortisol produceras uppstår många ogynnsamma effekter. Kortisolet blockerar t.ex. cellernas progesteronreceptorer som blir mindre känsliga.
Progesterontillverkningen i binjurarna avtar i förmån för kortisolproduktionen.

Detta kan ge en obalans mellan östrogen och progesteron där östrogen dominerar – åtminstone relativt. Det är ingen slump att hälsobesvär som kan kopplas till förhöjt östrogen – t.ex. PMS, fibromyalgi och andra besvär som är typiska före klimakteriet – ökar när kvinnor närmar sig 35–40-årsåldern.

Många kroniskt sjuka har både låg binjure- och sköldkörtelfunktion. I sådana fall är det viktigt att börja läkeprocessen genom att stötta binjurarna innan man sätter in sköldkörtelhormon. Annars kan den ökade cirkulationen av sköldkörtelhormon belasta de redan svaga binjurarna ännu mer, vilket då kan leda till svår binjureinsufficiens. 

En behandlingsplan som bara bygger på att stötta en enskild körtel utan att överväga obalans i organsystemen fallerar ofta och kan till och med göra situationen värre.

En behandling som fokuserar på binjurarna först leder däremot ofta till anmärkningsvärda resultat eftersom äggstockarnas och sköldkörtelns hormoner får chans att balansera sig själva när binjurarnas återhämtar sin styrka.

Hypotyreos (nedsatt sködkörtelfunktion)

Hypotyreos kan vara primär eller sekundär. Primär hypotyreos är lätt att behandla genom tillförsel av sköldkörtelhormon. Men om symtomen på hypotyreos kvarstår trots behandling, måste man gå vidare oavsett labbprovernas värden för att hitta orsaken till den låga sköldkörtelfunktionen.
Sekundär hypotyreos beror på nedsatt funktion i ett annat organsystem. 

Binjuretrötthet är en av de mest förbisedda och dessutom vanligaste orsakerna till både klinisk och subklinisk sekundär hypotyreos.
Låg binjurefunktion leder ofta till låg sköldkörtelfunktion, som vanligtvis visar sig genom höga nivåer av sköldkörtelbindande globulin (TBG), lågt fritt T4, lågt fritt T3, högt TSH samt låg kroppstemperatur. Få läkare har kunskaper om det här sambandet. Lyckligtvis kan sekundär hypotyreos hävas när det underliggande problemet åtgärdas.

Sköldkörteln och OAT-axeln

Sköldkörtelobalans är kanske den mest förvirrande, mest invecklade och svåraste av de endokrina sjukdomarna. Behandling av sköldkörtelsymtom utan fullständig förståelse för de komplexa bakomliggande orsaker som kan kopplas till äggstockar och binjurar fallerar ofta över tid.

Eftersom sköldkörteln reglerar ämnesomsättningen påverkar den även kroppens produktion av könshormoner, bl.a. SHBG (könshormonsbindande globulin), prolaktin och GnRH (gonadotropinfrisättande hormon) som alla inverkar på menstruationscykeln och kroppens förmåga att bli gravid.
 
Sköldkörtelhormon stimulerar även äggstockarnas progesteronproduktion.
Onormal sköldkörtelaktivitet kan därför skapa störningar i menstruationscykeln hos både yngre och lite äldre kvinnor. Kvinnor med PCOS och infertilitets-problem har ofta kroniskt låg progesteronnivå. Problemen blir ofta värre dagarna före menstruation.      

Obehandlade sköldkörtelproblem kan bidra till infertilitet, PMS och klimakteriesymtom. Eftersom sköldkörtelhormon har likheter med vissa metaboliter av östrogen och progesteron kan receptorer för sköldkörtelhormon både blockeras och främjas av östrogen och progesteron.

Obalans mellan sköldkörtelhormon T3 och T4 kombinerat med obalans mellan östrogen och progesteron kan efterlikna klimakteriesymtom och leda till många olika symtombilder ifråga om humör, temperaturreglering, kvarhållande av vätska, energinivå och sömnkvalitet. Kvinnor med normala TSH-värden kan faktiskt lida av subklinisk hypotyreos utan att veta om det.

Sköldkörteln har också en nära koppling till binjurarna. När binjurarna är svaga minskar deras förmåga att hantera stress och energireserverna blir lidande. För att öka överlevnadschansen tvingar binjurarna kroppen att nedreglera energiproduktionen på olika sätt. Med andra ord minskar ämnesomsättningen för att spara energi: kroppen behöver vila.


Prover

Laboratorieprover av T4 och T3 kan därför vara normala samtidigt som de klassiska symtomen på hypotyreos är uppenbara, med konstant låg kroppstemperatur och nedsatt ankelreflex. Alternativt kan blodproverna visa låga nivåer av fritt T4 och fritt T3 medan TSH-värdet är normalt eller förhöjt.

I bägge fallen är sköldkörtelbehandling med syntetiskt T4- och T3-hormon utan att först överväga binjurestöd, ett vanligt misstag som kan leda till att OAT-obalansen ökar. Orsakssambandet är enkelt. Behandlingen med sköldkörtelhormon ökar ämnesomsättningen, vilket är detsamma som att försätta alla kroppens system på överväxel vid en tidpunkt då kroppen försöker vila genom nedreglering.

Den här överlevnadsmekanismen går alltså ut på att minska – inte öka – nivåerna av T4 och T3. Medicineringen står i rak motsats till kroppens överlevnadsstrategi och i många fall kan den liknas vid att hälla olja på öppen låga. Binjurar som redan är på gränsen till utmattning klarar inte att kompensera belastningen från den ökade energiproduktionen.

Sköldkörtelmedicinering under sådana förhållanden kan leda till en tillfällig men oftast kortlivad symtomförbättring och energistegring. Tröttheten kommer sedan tillbaka när sköldkörtelmedicinen underminerat den redan befintliga binjuretröttheten och påskyndar ofta binjureutmattningen.

Tröttheten fortsätter att öka långt utöver de inledande symtom som medicineringen var avsedd att åtgärda. Det enda som hjälper är att öka dosen eller byta till kraftfullare sköldkörtelmedicin.

Okunnigheten

Men vad händer då i kroppen? Även om värdena för T4, T3 och TSH kan förbättras uppvisar patienten ingen symtomförbättring, ofta tvärtom. Läkaren kan vilseledas av de "förbättrade" labbresultaten och tro att man är på rätt väg. Om värdena för FT4, FT3 och rT3 inte vägs in i den kliniska bilden får man ingen kännedom om hur sköldkörtelmedicinen fungerar på cellnivå.

Kroppens rop på hjälp fortsätter att genljuda i form av låg kroppstemperatur, medan läkaren kanske fortsätter att öka dosen av sköldkörtelhormon. Det här tillvägagångssättet kommer inte att fungera långsiktigt och medicineringens oavsiktliga negativa effekter på binjurarna överstiger snart dess fördelar för sköldkörteln.


Medan binjurarna fortfarande fungerar kommer de att fortsätta att nedreglera så mycket de bara kan och trubbar därmed av kroppens respons på sköldkörtelmedicinen. Till sist är patienten så överlastad med sköldkörtelhormon att biverkningar som hjärtklappning och darrningar uppstår medan tröttheten och känslan av tröghet ligger kvar.

Personer med hypotyreos som inte blir bättre av sköldkörtelmedicin bör alltid överväga binjuretrötthet som en möjlig bakomliggande orsak till under-funktionen. En normalisering av binjurefunktionen i sådana fall är nyckelbehandlingen och leder ofta till spontan tillbakagång av symtomen på hypotyreos. Ju snabbare binjuretröttheten åtgärdas, desto snabbare kommer symtomen på hypotyreos att förbättras.

Det är dock viktigt att observera att sköldkörtelprover kommer att visa på fortsatt låg funktion under en tid medan binjurarna återställs på grund av en fördröjande effekt. TSH-värdet kan vara fortsatt högt och ligga utanför det normala intervallet medan fritt T3 och fritt T4 är låga. 

Den här fördröjningen kan vara i flera månader. Men efterhand som binjurarna återställs förbättras patientens kliniska tillstånd med normal kroppstemperatur, ökad energi, minskat behov av sköldkörtelmedicin och förbättrad viktkontroll.

Samtidigt som det är viktigt att ge binjurarna primärt fokus hos patienter med nedsatt binjure- och sköldkörtelfunktion, är det viktigt att inte abrupt sluta med sköldkörtelmedicinering (eller annan behandling med naturliga körtelextrakt eller örter som har stimulerande effekt) utan läkares vägledning.
 
Om man tvärt slutar med medicinerna kan mycket olustiga abstinenssymtom uppstå och i sällsynta fall kan binjuretröttheten förvärras. Den bästa kliniska strategin är att ge binjurarna stöd och näring och låta sköldkörtelfunktionen förbättras på egen hand.

Den sämsta strategin vid binjure- och sköldkörteldysfunktion är att bara fortsätta att öka sköldkörtelmedicineringen. Följden kan bli att patienten blir beroende av den starka medicinen samtidigt som man lider av symtom på förgiftad sköldkörtel, t.ex. hjärtklappning. 


Man är då konstant trött och orolig under dagen men samtidigt för uppskruvad för att somna på kvällen. I sådana fall fortsätter binjurarna att svikta och nedreglera kroppens funktioner för att spara energi. Detta är ingen ovanlig situation, men ignoreras fortfarande.

En sista punkt som är viktig att observera är att försök att gå ned i vikt ofta misslyckas när det råder OAT-obalans på grund av den underliggande metaboliska rubbningen. Den goda nyheten är att när balansen i OAT-axeln återställs kommer viktminskningen ofta naturligt. Att sätta viktminskning som en högsta prioritet är därför ingen bra strategi i dessa lägen.

Nedsatt sköldkörtel- och binjurefunktion och OAT-obalans

Trots att symtom på samtidig låg binjure- och låg sköldkörtelfunktion inte alls är ovanlig, uppmärksammas inte sambandet i den konventionella medicinen. Personer som diagnostiseras med hypotyreos efter en traumatisk eller starkt stressande händelse, t.ex. en olycka, en infektion, en komplicerad graviditet eller ett känslomässigt trauma som skilsmässa eller nära anhörigs dödsfall, bör vara särskilt uppmärksamma om sköldkörtelmedicinering inte hjälper.


Personer med dålig reglering av kroppstemperaturen tycks vara mer benägna att tillhöra den mixade orsaksbilden med symtom på både binjuretrötthet och hypotyreos. Detta är särskilt vanligt hos personer med OAT-obalans som har konstant låg kroppstemperatur mellan 33 och strax under 37 grader.

De kan också vara känsligare för den omgivande temperaturen och känna sig varmare än normalt när det är varmt och frysa mer än normalt när det är kallt. De lider även av trötthet, torr hud och viktuppgång.
 
Patienten med blandad orsakstyp är svårast att bota. Man bör börja med att uppmärksamma binjurarna eftersom de utgör nyckeln till den fortsatta läkningen. Om binjurefunktionen normaliseras kan symtomen på hypotyreos i dessa fall ofta minska eller försvinna helt.

Dominans hos en viss axelkomponent

Vid OAT-obalans är det vanligt att en axelkomponent dominerar och därför är mer problematisk. Den komponenten återspeglar oftast det organsystem som är konstitutionellt svagast och alltså mest skadat. Exempelvis kan symtomen på subklinisk hypotyreos vara svårare jämfört med störningar hos binjurar och äggstockar. 

Personer som uppvisar klinisk sköldkörteldominans har oftast mycket låg fysisk energinivå utöver de klassiska tecknen på hypotyreos – t.ex. torr hud och oförmåga att gå ned i vikt. Tröttheten är deras främsta besvär.

De är för trötta för att bry sig om PMS eller depression även om dessa symtom också finns och kan ge läkaren ledtrådar. De flesta inom sjukvården tenderar dock att missa dem om de inte har kunskap om nedsatt binjurefunktion, utan tror att hypotyreos är det enda problemet. 


Den binjuredominanta typen lider ofta av känslomässiga besvär som oro/ångest och irritabilitet. De är också trötta, men tröttheten är oftast inte lika besvärlig som den känslomässiga berg- och dalbana som dessa personer hamnar i.

Personer vars äggstockar är den dominanta körteln brukar uppleva stora problem med hjärndimma och minnesbesvär utöver PMS och andra symtom på östrogendominans.

Att ta reda på vilken av OAT-axelns körtlar som är dominant är viktigt när man lägger upp ett återhämtningsprogram eftersom rekommendationerna för näringsintag, kost och övrig livsstil skiljer sig åt mellan grupperna. Exempelvis brukar naturlig GABA vara effektivt för att öka sömnkvaliteten hos binjuredominanta personer. 

Men det fungerar inte alls lika bra som 5-HTP för sköldkörteldominanta personer. Varje näringsämne har sin unika väg och måste matchas med rätt orsaksproblem för att uppnå maximal effektivitet.

Kosten

När det gäller kosten brukar sköldkörteldominanta må bra av främst vegetarisk mat med ökad andel fiber för en bättre matsmältning och bättre upptag, medan äggstocksdominanta har mest fördel av en kost med mycket protein i förhållande till kolhydrater. 

Binjuredominanta mår ofta bäst av en balanserad kost som lutar lite mer åt protein och fett plus fler mål per dag för att få bukt med hypoglykemi. Personer med en blandad typ behöver en kombination av ovanstående.

Gällande motion är sköldkörteldominanta ofta bäst lämpade för rytmisk, taktfast träning som löpning eller simning. Äggstocksdominanta mår bäst av mildare och mentalt fokuserad träning som yoga. Den binjuredominanta typen är svårare eftersom den kan delas in i två huvudkategorier – personer med hög binjurefunktion och personer med låg binjurefunktion.

Ansträngande träning är ofta fördelaktigt för personer med hög binjurefunktion eftersom den hjälper dem att bränna bort överskottsadrenalin.
Personer med låg binjurefunktion bör tvärtom ofta undvika träning tills kroppens reserver är återställda genom rätt näring och kost. Sedan kan en gradvis upptrappning av isometrisk (statisk) och isotonisk (dynamisk) träning inledas.

Men det kan också hända att den dominerande typen förändras under återhämtningens gång så att en sköldkörteldominant person t.ex. övergår till att vara binjuredominant. Detta kan uppstå när sköldkörtelfunktionen förbättras eller om man har akut binjureutmattning som överväldigar sköldkörteln.

Genom att ta reda på vilken komponent som är dominant under läkeperioden kan rätt behandling prioriteras med rätt naturligt stöd vid rätt tidpunkt. Självhjälp eller otillfredsställande analysmetoder utan noggrant övervägande av körteldominans och uppföljning av förloppet, leder ofta till fördröjd eller utebliven läkning.

Läs gärna även mitt tidigare inlägg om utbrändhet och Addisons: utbrändhet-binjurar-addisons

Inlägget kommer löpande att uppdateras i mån av tid så bokmärk gärna sidan...

*Vill du läsa mer om hur kosten påverkar våra kroppar och hur olika rubbningar och sjukdomar uppkommer så kan du göra det i mina böcker som du finner här: Hälsotillståndet


Referenser till ovan artikel: 
www.drlam.com/
www.drlam.com/blog/hormone-imbalance-symptoms/18146/
Doktor Michael Lam är medlem i American Board of Anti-Aging Medicine, och är specialist inom preventivmedicin. 
 

söndag 19 november 2017

Efterlängtad bok åter i lager!

Nu finns den populära boken "Hälsoproblem & sjukdomar orsakade av vad vi äter" åter i lager! Boken är efter detta omtryck uppdaterad och utökad och omfattar nu 624 sidor späckade av information och fakta. Intressant läsning utlovas!

Du kan beställa boken här: Hälsotillståndet

onsdag 18 oktober 2017

Utbrändhet - Binjurar - Addisons - Celiaki



Utbrändhet - Binjurebarksvikt – Addisons

Morbus Addison är en livshotande sjukdom som innebär att binjurebarken sviktar och inte längre producerar det livsviktiga hormonet kortisol och inte heller aldosteron och övriga binjurebarkshormoner. Binjurebarken blir till slut helt förstörd. Addisons sjukdom kan påverka alla i alla åldrar, men är vanligast hos medelålders vuxna.

Eftersom kortisol är ett stresshormon blir sjukdomen allvarligast när kroppen utsätts för både fysisk och psykisk stress, exempelvis vid en infektion som t.ex. en vanlig förkylning. Obehandlad har Addison hög dödlighet. Idag ges substitutionsbehandling med hydrokortison, som liknar kroppens egna kortisol.
Autoimmuna tillstånd är den vanliga orsaken till Addisons sjukdom, där immunsystemet skapar antikroppar som attackerar kroppen, skadar binjurarna och stör produktionen av kortisol och aldosteron.

Diagnostisera Addison

Ett av de vanligaste sätten att diagnostisera Addison är att mäta hormonnivåerna i urinen och blodet före och efter att ACTH getts till patienten. ACTH är ett hormon som finns i hjärnan som vanligtvis ökar nivån av kortisol som produceras av binjurarna när de aktiveras. Genom att mäta nivån av detta hormon kan problem i binjurar eller hjärnan identifieras om det ligger till grund för Addisons sjukdom eller ej.
* (Adrenokortikotropt hormon, ACTH eller kortikotropin är ett peptidhormon som bildas i hypofysens framlob).

ACTH används vid misstanke om överproducerande binjurar, kombineras ofta med kortisol. ACTH analyseras ofta vid en misstanke om en nedsättning i binjurebarkens funktion (Addisons sjukdom) eller en överproduktion av binjurebarkens produktion (Cushings syndrom) samt vid misstanke om ektopisk ACTH-produktion. ACTH mäts i plasma vilket är det som återstår av blodet när alla celler har avlägsnats utan att blodet har fått koagulera.

Cushings syndrom innebär en överproduktion av kortisol i binjurebarken (hyperkortisolism). Sjukdomens ursprung kan sitta i hjärnans hormonreglerande hypofys eller i binjurebarken.

Addisons sjukdom är en sjukdom innebär att man har brist på de livsviktiga hormonerna kortisol och aldosteron beroende av en nedsättning av binjurebarkens produktion av dessa hormon.

Ektopi är ett begrepp inom medicin som används för att beskriva processer eller vävnader som sker på fel plats i kroppen.

Kortisol i saliv reflekterar fritt kortisol (salivkortisoltest)

Ibland kan ACTH-prov vara missvisande och salivkortisoltest mer tillförlitligt. Detta prov kan föredras eller kombineras med plasmakortisol, speciellt hos kvinnor med högt östrogen (som vid p-pilleranvändning). Synacthentest (testet går till så att man försöker stimulera binjurebarken med ACTH) med salivkortisol kan också göras för att se om den kan producera kortisol normalt. 


Primär binjurebarkinsufficiens = Mb Addison beror på att binjurebarken förstörs, oftast beroende på en autoimmun kronisk inflammation. TBC, metastaser, leukodystrofi eller svåra infektioner kan vara andra orsaker. ACTH är högt vid primär binjurebarkinsufficiens.

Man kan också ha brist på hypofyshormonet ACTH = sekundär binjurebark-insufficiens. Då är binjurarna normala men saknar stimulering från hypofysen. Kortisol är sänkt medan aldosteron oftast är normalt eftersom den produktionen till stor del styrs via renin-angiotensystemet. Behandling med kortison i hög dos kan hämma binjurebarkens kortisolproduktion. 

Fakta: Kortisolbrist
Minst 6 000 personer (grovt uppskattat – sannolikt är mörkertalet stort) i Sverige lider av någon form av binjurebarksvikt. Sjukdomen finns i tre varianter:
* Primär binjurebarksvikt (Addison): binjurebarken kan inte producera tillräckligt av det livsviktiga hormonet kortisol.
* Sekundär binjurebarksvikt: hypofyshormonet ACTH är lågt vilket leder till att binjurebarken skrumpnar.
* Iatrogen binjurebarksvikt: utlöses av hög eller långvarig kortisonbehandling.

Kortisol är viktigt eftersom det i stressiga situationer frigörs för att hjälpa till att upprätthålla energinivåerna, kardiovaskulära funktioner, blodsockernivån och kolhydratmetaboliken (reglera kolhydrat, protein och fettmetabolism). Aldosteron är till för att upprätthålla balansen mellan salt och vatten i kroppen och för att hjälpa till att kontrollera blodtrycket. Utan rätt nivåer av aldosteron upphör njurarna att fungera, vilket leder till en sänkning av blodtrycket.

Det kortisol som kroppen inte kan producera måste ersättas med kortison som omvandlas till kortisol, annars kommer kroppen till slut att få cirkulationssvikt med hjärtstopp. Vid psykisk och fysisk stress producerar en frisk kropp mycket mer kortisol. Det betyder att vid feber, kräkningar, trauma, influensa, infektion, skada, operation och liknande måste hydrokortison ges intravenöst/intramuskulärt för att tillståndet inte ska bli livshotande.

Akut binjurebarkssvikt är ett livshotande tillstånd som kräver snabb behandling! Akutbehandling görs med hydrokortison.

 
Symtom

Symtomen är individuella och kan komma sporadiskt i början för att sedan öka. Vanligt är:
Trötthet, orkeslöshet, depression, hypoglykemi (lågt blodsocker), yrsel, huvudvärk, illamående, flimmer för ögonen, tunnelseende, värk/smärta i fötter, ben, leder, muskler, nacke och viktnedgång. De flesta får matleda, magont, diarré och ett ökat saltsug.

Vid svår kortisolbrist drabbas man bland annat av: 
Förvirring, sluddrande tal, koordinationssvårigheter, svaghet, svårighet att gå och stå, svår huvudvärk med kräkning, kräkning vid ansträngning, hyperpigmentering, ökad kaliumnivå i blodet, svår magvärk, mycket låg puls och lågt blodtryck och till sist kramper och svimning/medvetslöshet.

Patienter som behandlas med kortison för artrit eller astma och som plötsligt slutar att använda förskrivna kortikosteroider, drabbas ibland av sekundär binjureinsufficiens.

Utredning (i vården)  

  • Basprover:
    - Blodstatus (Hb, LPK, TPK, diff)
    - Elstatus (Na, K, Krea)
    - Leverstatus (ASAT, ALAT, ALP, bilirubin)
    - CRP
    - P-glukos
    - Calcium och albumin
    - Thyreoideastatus (TSH och fritt T4)
    - Urinsticka
    - B12/folsyra
     
  • S-kortisol. Tas alltid och oberoende av tid på dygnet men om möjligt morgonvärde kl 8.00, där < 140 nmol/L talar för binjurebarksinsufficiens, 140-275 nmol/L suspekt låga värden, medan värden på > 400 nmol/L talar emot kortisolbrist.
     
  • P-ACTH. Tas alltid och oberoende av tid på dygnet men om möjligt morgonvärde, där förhöjt värde stödjer diagnosen Mb Addison.
     
  • Cirkulerande antikroppar mot 21-hydroxylas i binjurebarken.
 
Livsmedel som kan förvärra Addisons sjukdom:

Alkohol och koffein, läsk, choklad, kaffe, kakao.

Kemikalier som finns i bearbetade och fermenterade livsmedel (färgämnen och konserveringsmedel) vin, vinäger, sojasås, tofu, etc.

En diet som innehåller mycket raffinerat vitt socker och andra kolhydrater (godis, kakor, läsk, bearbetade livsmedel, vitt bröd (stärkelse- gluten), etc.

Användning av antibiotika, smärtstillande (NSAID).    

Animaliska produkter från djur (kött, mjölk) som har fått hormonella och antibiotiska behandlingar.

Onormalt höga intag av mejeriprodukter.
 

Kaffe och binjurarna

De som under lång tid konsumerar stora mängder kaffe eller andra koffeinhaltiga livsmedel är benägna att både påverka binjurarna negativt och samtidigt maskera en utmattning av binjurarna och symtom, vilket i längden är skadligt. Koffein piggar ju som bekant upp.

En daglig konsumtion av en eller två koppar kaffe kommer sannolikt inte kommer att orsaka skada, men att ta en paus från kaffe då och då och ge binjurarna tid att vila, är att föredra.

Celiaki – glutenintolerans och Addisons

Studier har visat ett samband mellan celiaki och Addisons. Celiakipatienter och dem som drabbats av Addison har ökad risk för att drabbas av båda sjukdomarna. Celiakipatienter riskerar således att ha Addisons sjukdom medan patienter med Addisons sjukdom också riskerar att ha celiaki.

Medicinska experter föreslår att patienter med Addisons screenas för celiaki. När det gäller glutenintolerans spelar provsvar för intoleranser en roll då de inte alltid visar rätt och påvisar intolerans.

En del försök visade att många patienter med celiaki/glutenintolerans visat signifikanta förbättringar och lindring när det gäller att bekämpa sjukdomen genom att använda en glutenfri diet. Vissa patienter upplevde även mindre symptom och skov genom att genomgå sådan behandling. Mejerifritt är också något som bör kombineras med glutenfri diet.

Lakrits och Addisons

Lakrits är bäst känt som läkemedel mot en sviktande binjurefunktion, mild Addison. Att lakrits har medicinska effekter påpekades redan under antiken. År 1953 beskrev Borst et al positiva effekter av lakrits vid behandling av Addisons sjukdom. Som naturläkemedel tillskrivs lakrits många positiva effekter, och lakritsrot uppges vara ”adaptogen”, vilket betyder att den verkar allmänt ”stärkande”.

Lakrits, framför allt GA (glycyrrhetininsyra den aktiva metaboliten i lakrits), skulle om den hittats i dag säkert ha klassats som ett läkemedel. Lakrits (eller Glycyrrhiza glabra) är liksom jordnötter, en art i familjen ärtväxter. Det innebär att personer med jordnötsallergi kan korsreagera även mot lakrits. Detta är dock individuellt.



Sanna en tragisk historia – Addison och alla vårdmissar med dödlig utgång

Utdrag ur en artikel i Sveriges Radio 27 mars 2017:

18-åriga Sanna dog av en ovanlig sjukdom – Addison eller binjurebarksvikt. Hennes liv hade kunnat räddas men ett flertal allvarliga brister i vården gjorde att man missade hennes diagnos. Det är fyra år sen Sanna dog av den ovanliga binjuresjukdomen Addison. Då var hon 18 och skulle ta studenten.

Det började med att hon blev väldigt trött och sen blev det bara värre med huvudvärk, kräkningar och att hon inte ens orkade sitta upp. Men hon fick aldrig rätt diagnos.

– Det värsta är ju att hade det bara upptäckts så hade hon funnits idag.
Trots att ett blodprov, där man mäter kortisol, kan visa om man har sjukdomen tar det ofta lång tid för patienter med Addison att få rätt diagnos, symtomen kan vara diffusa. Och mellan 20 och 30 personer dör varje år i Addisons sjukdom, enligt statistik från Socialstyrelsen.

För Sanna var det en vårdkedja med en rad fel och misstag. Region Gotland har i sin internutredning hittat 26 fel och Inspektionen för vård och omsorg, IVO har konstaterarat flera brister.
Hennes provsvar med väldigt låga kortisolvärden blev liggande utan att någon upptäckte det.

Sex dagar innan hon dog skickades hon hem från akuten. I samtalen med 1177 hennes sista dagar i livet uppmanades hon att äta isglass och få vätskeersättning istället för att omgående åka till akuten”. 

Länk till artikeln: 

En längre artikel och ett inslag om Sanna i radioprogrammet kaliber:

OBS! Bokmärk gärna sidan för den kommer löpande att uppdateras.... 


*Vill du läsa mer och fördjupa dig i ämnet, men även läsa om brister, sjukdomar, kostens koppling till olika sjukdomar, samt mycket mera, gör då gärna ett besök hos sidan där du hittar flera av Michael Håkanssons populära böcker: www.halsotillstandet.se